Vi körde löpstyrka efter teknik- och intervallpasset i torsdags. Jag har inte kört någon form av styrketräning sedan jag slutade gymma efter att min fotskada läkt.

Utfall, rygglyft, situps, tåhävningar, armhävningar med mera. Inget avancerat och bara min egen kropp som vikt. Inga problem, även om armhävningarna kändes tunga. Simningen i fredags morse kändes utmärkt, men i lördags var hela kroppen öm. Jag gav mig på terränglöpning i Hallby och kroppen stretade emot. Det gjorde ont i bröstmusklerna, benen hade ingen kraft och det kändes hopplöst. Ett varv på 6 km-slingan och jag satte mig i bilen och åkte hem.

Gav mig ut på en runda i skogarna vid Hallby även i går. Efter några kilometers lätt jogging, började jag känna igen kroppen. Stegen kändes lättare, och upplevelsen blev bara bättre av att hösten visade sig från sin allra bästa sida. Efter ett varv på 6 km-slingan strechade jag innan jag gav mig ut på ett andra varv. Benen började svara och hopplösheten försvann.

Det märks att jag inte sprungit terräng på länge. Det är kul och inspirationen flödar i skogen, men backarna suger rejält och det kommer bli tufft uppe på Lidingö till helgen.

I veckan blir det tre simpass, två löppass som toppas med Lidingöloppet på lördag. I min bok är det bara ett träningspass i mängden, bara lite hårdare. Men jag vet, men nummerlappen på bröstet kommer tävlingsinstinkten fram.

Hur känner du inför styrketräning?