Blir 2009 det stora ‘Comeback-året’?
Nej, 2008 blev inte alls det motionsår jag hoppats på. Fotskadan satte punkt för tävling, träning och lusten överhuvudtaget. De ursprungliga tre månaderna för rehab blev bara fler och fler. Löpningen ersattes med styrketräning och lunkade. Stockholm Marathon ströks redan på vintern 2007 och under sommaren 2008 även Lidingöloppet.
Inte bara elände
Aktivitus-Mattias träningsprogram lades i malpåse och intervallerna på löpbandet blev lunkande. Trist. Men styrketräningspassen, med Svågern, visade sig vara roligare och mer utmanande än jag trott. Att höra någon skrika ”Två till! Kom igen!” skulle få mig att kämpa till ansiktet var högrött och armarna värkte var en ny och nyttig erfarenhet.
Triathlonsatsningen fick komma lite tidigare, tänkte jag i början av 2008 och hoppade på crawlkurs hos Jönköpings Simsällskap igen. Det var ingen match för foten, men övriga kroppen har fått kämpa med andning, armtag och läget i vattnet. På vårkanten blev det landsvägscykling tillsammans med Vätternrunda-tränande kompisar och kollegor och under semestern triathlonträning med IKHP.
Och triathlonsatsningen var plötsligt ett faktum.
Håller kroppen framöver?
Jag har inte maxat löpningen på över ett år. Lunkadet övergick till löpning och efterhand ökade distansen. I vinter har jag kört två timmarspass med låg puls och foten känns bra. Med rädslan att den inte ska hålla för högre belastning finns i bakhuvudet. Det blir att ta det varligt, vara aktsam på kroppens signaler och se till att bra skor på fötterna.
I planerna ligger att göra min efterlängtade maratonpremiär. Och det får bli i Stockholm. Tider pratar jag inte om, utan jag vill vara hel och ta mig runt. Håller foten blir det tidsfokusering 2010. Självklart ska jag också göra triathlonpremiär utanför klubbens ombonade miljö.
Sköter jag mina kort rätt borde 2009 kunna bli ett spännande comeback-år vad det gäller mitt idrottsutövande.
Hur känner du inför tränings/tävlingsåret 2009?
